rrebeccahane

I många år så har jag gått och trott att 2014 skulle bli bästa året hittils i mitt liv, ja vad kan va roligare än att äntligen få ta studenten. Det ända jag trodde då var väll att få barn och gifta sig som slår det. Men när jag blir 19år och tar studenten så kommer det lätt att bli bästa året jag upplevt... trodde jag. Oj så fel jag hade, har aldrig haft så fel i hela mitt liv.

 

Under hela tiden min mamma var sjuk så fanns det hela tiden folk som sa: vi får vänta på nästa besked, nästa besked bli posetivt. Det har inte spridit sig mer, det finns botmedicin, det finns bromsmedicin. det är inte kört...

 

Att leva med att ens mamma har cancer är helt enkelt förjävligt. i början av 2012 så fick vi första beskedet att mammas bilder från mamografin inte var helt klara. De sa till mig att det inte va någon fara, att det antagligen bara var att ta om bilderna. men så var det inte alls.

 

Tillslut kom det fram till att mamma hade en godartad tumör, godartade tumörer är inge kul alls, men de går oftast att bota och sprids inte vidare i kroppen. Problemet var när nästa besked kom, det var inte alls en godartat tumör mamma hade, det var en elakartad. 

 

 

De opererade bort min mammas ena bröst i hopp om att det inte hade spridit sig vidare, vilket det antagligen inte hade. håll hoppet uppe. Som jag sagt tidigare, vi fick inte ett ända bra besked under den här tiden de försökte rädda min mamma, inget som kan räknas till bra. 

 

Det spred sig  till lymfkörtlarna, till inre organ, men sånt går att göra någontiong åt, det var när beskedet kom att det spridit sig till ryggkotorna som det faktiskt inte fanns ett jävla skit att göra förutom att äta bromsmedicin.

Min mamma skulle dö, frågan var bara när. 

 

Ungefär när vi var här i livet så sa mamma till mig att hon skulle leva och vara med på min student. Den meningen har jag fått hör mycket efter att mamma gått bort. Hon levde och var med din min studen som var hennes mål, de fick det att låta som att det vore nått bra, att tack vare det så levde mamma 2 och 1/2 med cancern.

 

I mitt huve va det tvärt emot. Jag har inte sagt det här till nån men tänk er in i min sits. Asså om jag bara inte hade tagit sutendet i år, om jag hade gjort det nästa år skulle jag då fått 1år till med mamma? 

Min mamma var en riktig kämpe, det är därför hon är min hjälte, min idol. I sommras efter min studen gav mamma upp, hon dog.

 

Folk har sagt till mig att det goda väger upp det dåliga, jag tog studenten, jag har fått två nya helt fantaskiska syskon barn till i livet, det är riktigt bra sakert som hänt men vafan, vadå det bra väger upp det dåliga? det gör det inte alls, det är så jävla fel det bara kan bli. I början av 2014 så dog min farmor, min farmor bodde ungefär 200m från mig. Hon har alltid varit en del av mitt liv. Jag hade aldrig vartit på begravning i mitt liv fram till 2014, då fick jag gå på 2. 

 

Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, eller se mig som svag och liten. Jag är så sjukt trött på folk som tycker synd om sig själva. Jag får höra om många som tycker att deras liv är så erländiga, de förstår inte varför just de är utsatta. Nej det har jag frågat mig själv om flera gånger. Men det finns alltid de som har det värre. Sluta tyck synd om er själva, ta hand om varandra och livet istället för att klaga hos andra. Jag har fått frågan hur jag kan vara så stark, vadå stark.... tror ni inte att jag gråter? tror ni inte att jag också har gått sönder? Ingen är stark när sånt här händer, o vad skulle stark vara, att inte gråta? Att inte gråta är inte ärofullt nånstans, jag gråter för min mamma. jag gråter för att jag älskar henne så sjukt mycket bara.